2023
Torsdag 30 november
Fredrik Wilhelm von Otter
Vid årets sista möte berättade kommendören 1 gr Gustav von Hofsten om två äventyrliga resor i Arktis som hans mormors far, Fredrik Wilhelm von Otter, genomförde, först till Spetsbergen och sedan till Grönland.
År 1868 hade vetenskapsmannen Adolf Fredrik Nordenskiöld fåt godkännande och medel för en expedition till Spetsbergen för att utforska möjligheterna att därifrån ta sig så nära Nordpolen som möjligt. Resan genomfördes med postångaren Sophia, ursprungligen ett segelfartyg som utrustats med en 60 hk ångmaskin. Till fartygschef utnämndes kaptenen i flottan F W von Otter, som rekryterade löjtnanten Louis Palander som sekond och ytterligare tre officerare, en fartygsläkare och en besättning på 14 man. I Tromsö förstärktes besättningen med sex norska valfångare. Resan till Svalbard/Spetsbergen gick bra. I Smeerenburgviken upprättade man en bas och därifrån tog sig Sophia den 19 september längre norrut än något fartyg gjort före henne. Ismassorna hindrade vidare färd norrut, men Nordenskiöld var trots allt nöjd och firade bedriften med champagne och sköt Svensk lösen. Sophia påbörjade återfärden till basen, och Nordenskiöld ville därefter försöka hitta en väg längs en västligare kurs. Vädret var svårt med storm och sträng kyla. Den 4 oktober slog Sophia mot ett isblock och rev upp ett hål på babordssidan strax under vattenlinjen. Hela besättningen sattes till länsa genom att langa pytsar. På det sättet lyckades man att under 11 timmar hålla jämna steg med det inströmmande vattnet medan man tog sig tillbaka till basen. I en vik sattes Sophia på en sandbank, och genom att svänga ut livbåtarna på styrbordssidan och fylla dem med vatten lyckades man kränga fartyget så att man kom åt att göra en provisorisk lagning. Dagen därpå gick man längre söderut och i en fjord lyckades man med hjälp av tidvattnet kränga henne än en gång så att man kom åt att göra en mera robust lagning. Nu ville Nordenskiöld som sagt fortsätta norrut, men satte von Otter stopp för med hänvisning till fartygets säkerhet.
Under den fortsatta resan söderut råkade man ut för en av de värsta stormar som von Otter någonsin upplevt, men man lyckades komma in i lä under Björnön och kom lyckligt tillbaka till Tromsö den20 oktober och till Göteborg den 15 november.
År 1871 ställde von Otter upp för ytterligare en resa norrut, denna gång till Discoön vid Grönlands västkust. Här hade Nordenskiöld upptäckt några mystiska stenar på en strand som han trodde var meteoriter. Nu ville han hämta hem några av dem för att låta undersöka dem, och till denna resa avdelades kanonbåten Ingegerd och fraktbriggen Gladan (som är förlagan till briggen tre Kronor). Denna resa blev betydligt lugnare än den förra, och man kunde börja det mödosamma arbetet att lasta stenarna, varav den största vägde 22 ton, på en flotte för att få ut dem till Gladan. Efter att ha lämnat några mindre stenar till Norge och Danmark har den största stenen placerats utanför Naturhistoriska Musset. Närman undersökt stenen fann man att den bestod till 99,9 % av järn. Den kom alltså inte från rymden utan har på något sätt pressats upp till ytan från jordens innandöme.
Onsdag 8 november
Stockholms sjögård
Föredrag om Stockholms Sjögård av Olle Neckman
Eftersom vårt sällskap är medlem i Sjögården hade vi bett en av veteranerna i denna både nyttiga och nödvändiga förening att berätta om vad den gör och vad den åstadkommit.
På samma sätt som Sten Erik Kjellgren 2002 bildade Chapmansällskapet för att få en bas när han ville påverka Stockholms Stad att genomföra nödvändiga reparationer på fullriggaren, samlade den pensionerade kommendören 1 gr. i Flottan, Gustaf Taube, en grupp likasinnade 2008 för att få de styrande i staden att bättre uppmärksamma det faktum att Stockholm, alltsedan staden började byggas på en liten holme i Mälarens utlopp, faktiskt ända fram i våra dagar faktiskt varit och är en betydande sjöstad.
En i denna grupp är Olle Neckman, som haft den betydelsefulla rollen som författare till de yttranden, inlagor, petitioner och skrivelser som säkerställt att staden insett att man inte både kan bygga bostäder, krogar och egendomliga museer på alla kajer och samtidigt bibehålla en levande båttrafik. Därmed har han och de övriga i styrelsen placerat Sjögården som den viktig och respekterad remissinstans när det gäller den fortsatta utvecklingen av staden.
Att vi har mycket att tacka Sjögården för framgick med all önskvärd tydlighet när vi hörde Olle berätta om hur Beckholmen sanerades och återfick en betydelse som reparationsvarv, hur Nya Djurgårdsvarvet växte upp till ett modernt och spännande träbåtsvarv och hur Blasieholmen undslapp att det katastrofalt felplanerade Nobelhuset. Där var Sjögården först på bollen och samtidigt den enda seriösa opponenten som lade fram ett alternativt förslag till användning av Blasieholmsudden. Och detta är bara några exempel på de projekt man gripit sig an och genomfört till stadens,och vår fromma.
Allt lyckades man dock inte med. Det fanns en väl fungerande och väl behövlig verkstad som använts vid byggnationen av briggen Tre Kronor. Den skulle naturligtvis fortsatt att fungera som verkstad för de kulturfartyg av alla slag som ligger utanför dörren vid Skeppsholmens norra kaj.
I stället lyckades Moderna Museet övertala Fastighetsverket att använda många miljoner av skattepengar på att bygga om lokalerna till kontor för museets administration.
Som sagt, det behövs folk med förnuft, energi och kurage som tar tillvara allmänhetens intressen.
Onsdag 24 maj
Båtmagasinet på Rindö
Vackrare blir det inte!
Jo, förresten, naturligtvis kan det bli det om det också funnes med en Mälar 22:a, en E-kanot, en IF-båt och en Långedragsjulle på bilden.
Och
det var just vad vi 15 lyckliga personer, som efter att ha irrat runt i sex
bilar i rondellen ovanför hamnen på Rindö och äntligen hittat det helt anonyma
båtmagasinet, fick glädjen att s
Vi blev väl mottagna och proffsigt guidade av en genuin båtentusiast, Eva Berglund-Törnblom, när vi vandrade runt och beskådade allt från Mejts dinge från 1800-talet och Manlighetens 16-huggare från tidigt 1900-tal till en stolt IF och hukande Albin 25:a som representanter för plaståldern.
Man blir på gott humör nar man tänker på att förutom alla nya och gamla klenoder här, sparade för eftervärden, finns det även ett 70-tal i Karlskrona och ett 10-tal i Härnösand. Här kan vi tala om en kulturskatt,
Och då har vi inte tagit med de som ännu seglar: Princess Svanevit, Beatice Aurore, Refanut, WI lll, Anahita m.fl, och de som forsar fram med motor: Loris, Alba, Raket och, inte att förglömma, Wildtech, en vacker gammal pettersonbåt från trettiotalet som konverterats till eldrift.
Ja,ja, det finns mycket att glädja sig åt även om man sitter kvar vid datorn.
Lars
Onsdag 19 april
Initiativ Utö
Initiativ Utö anlägger våtmarker för att återställa Östersjön. På kort tid (ett till två år) ser man en förändring till det bättre. Lite bakgrund och sammanfattning av en givande föreläsning med Robert Cederlund, efter årsmötet 2023 på Sjöhistoriska museet.
För mer info om projektet, se hemsida:
Tillståndet för Östersjön har de senaste decennierna genomgått en kraftig förändring och många av de livskraftiga miljöerna har minskat både i antal och storlek. För gemene person har denna förändring blivit högst synlig. Vi ser den både som algblomning, liksom ökning av fintrådiga så kallade kladdiga alger och också genom att fisken försvunnit från kusten. Större delen av dessa biologiskt produktiva områden med stor biologisk mångfald återfinns i Östersjöns grunda områden. Dessvärre är dessa livskraftiga områden utsatta för negativ påverkan från flera olika faktorer som på olika sätt inverkar negativt på ekosystemen. Flera av dessa har sitt ursprung i kustnära aktiviteter som spiller över in i havet; dagvatten, avlopp, dräneringar, diffust läckage från jordbruket, överfiske och ett arv lagrat i sedimenten bidrar till den försämrade statusen för Östersjön och leder till bland annat förändring av bottenvegetationen, syrefria havsbottnar och minskat rovfiskbestånd.
Våtmarker som metod för att återställa balansen
- Bromsa tillflödet av det näringsrika vattnet från land. Genom att anlägga en våtmark med två dammar så stannar vattnet upp i den första dammen i 24-36 timmar, lagom länge för att släppa sitt överflöd av fosfor och kväve innan det rinner ut i nästa damm som är avsedd för fiskreproduktion.
- Utgöra en skyddad lokal för fiskreproduktion (gädda och abborre). Rovfisken behöver skydd i sin lek. Hoten är många. Storspigg äter yngel och rom, häger och skarv äter mindre abborrar och skadar fisken, sälen tar sig in i grunda vikar i jakt på mat. Allt detta tär på bestånden. I gäddvåtmarken får fisken vara i fred och ynglen kan växa upp till 10-12 cm (större än storspriggen) innan de släpps ut i Östersjön. Rovfisken är viktiga individer i predatorkedjan. Mer rovfisk innebär mindre vitfisk vilket påverkar växtätare/djurplankton på ett gynnsamt sätt. Syftet är att på lång sikt öka bestånden av gädda och abborre och därmed förbättra och kanske helt återställa ekosystemen i grunda vikar.
- Kompostering och landbaserad odling. En våtmark måste tas om hand. Vass och annat som växer måste klippas och tas bort ur våtmarken. Allt detta är en resurs som kan användas i en cirkulär process.
Onsdag 19 april - Årsmöte
Sjöhistoriska museet, Hörsalen
Ett 10-tal medlemmar slöt upp. Den nya styrelsen finner du under knappen "Styrelse och stadgar". Efter årsmötet med start klockan 13:00 berättade
Robert Cederlund om Initiativ Utös arbete med att bidra till att rädda
Östersjön genom att anlägga våtmarker på Utö.
Onsdag 15 februari
Från ritning till vrak
Sjöhistoriska vänner bjöd in sällskapet till en föreläsning. "Från ritning till vrak" Jonas Hedberg, Jim Hansson och Patrik Höglund berättade om digitalisering av ritningar och vrak. Med högupplöst scanner har Chapmans ritningar blivit mer tillgängliga. I sig är de vackra konstverk. Dykare söker vrak på havsbotten och med hjälp av bl.a sonar har de hittat och identifierad ett antal fartyg. Så med 3D scanner görs modeller, som sedan kan använadas på många sätt.